I lördags hade vi en arbetsträff vid sjön som fritidsklubben på jobbet arrenderar. Trots vädret var det ett gäng tappra arbetare som dök upp. Vi kämpade tappert i blötmyr, regn och kyla, och fick en hel del gjort. Sambon Lelle fick också vara med och hugga i på ett hörn.

Risto och Peter lägger spång.

Här släpas det plankor och stockar för fullt.

Pelle funderar över vilken planka som är torrast?

Här kommer gänget, med plankor, fiskespön och mat.

En betongring att elda i sänks ner i marken.

Antero sågar och Lelle håller i. Nu ska det byggas brygga.

Jag spikar på bryggan / solterrassen.

Anders, Micke och Antero har sökt skydd undan regnet.

Inga sura miner här inte, trots vädret. Pelle, Anders, Risto, Lelle och Antero.

Korvgrillning.

Jag väntar på maten.

Pelle har fått en regnbåge.

Regnbåge nummer två fångades av Risto.

Här plockar Ove upp en fisk.

Peter och lördagens rekordfisk. 1,9 kg vägde den.

Nu i helgen var vi i Krampen igen, jag, Lelle och katten.

Det regnade hela tiden, tyvärr. Man får väl vara glad att man inte bor i Dalarna, då slapp vi snö i alla fall. Snö i slutet av maj! Usch. Det var regn och kallt, och vi upptäckte att det regnade in vid fästena runt fönsterlisten fram. Det måste vara varje husvagnsägares mardröm. Som tur är så var det lätt att fixa, lite nya packningar bara, så blev det tätt, och det hann inte komma in någon fukt så att det blev skador heller. Skönt.

Vi fick ingen fisk, men å andra sidan så fiskade vi inte så mycket heller. Vi var vid jobbets arrendesjö och jobbade nästan hela lördagen, mer om det kommer i nästa inlägg.

Grått och blött vid Holmsjön.

Jag har sökt skydd under den nyinköpta pressänningen från DollarStore, 39:- kr tror jag att de ville ha för den.

Ett annat av våra nyttiga köp; sol- och regntaket. Kostade massor på Kurts Husvagnar i Ludvika, men det var värt vartenda öre.

Man tager vad man haver. När eldstaden är full med vatten och gamla sopor från tidigare gäster, får man göra en liten brasa i grillen.

Olivia äter gräs.

Olivia spanar på fåglar.

Trött som vanligt.

En ny plats att upptäcka. Det var nog varmt uppe under taket, och så smattrade regndropparna så roligt.

Så var det dags för en tur igen, jag blir ju så rastlös av att vara hemma. Det här var årets första sommarhelg, så vi packade in oss i bilen och for iväg till Lumsen, mellan Malingsbo och Ludvika. Det finns inte någon inplanterad ädelfisk i sjön, däremot finns det en hel del gädda.

Det brukar vara väldigt lugnt och skönt att stå där, och det är mycket finare än i Långtjärnarna, som ligger alldeles i närheten.

Sjön Lumsen. Sjön är inte så stor, och det mesta av stränderna är igenvuxet. Det finns mycket gräs som gäddorna gömmer sig i. En fin lom såg vi också, men den ville inte vara med på bild.

Lumsen igen, solen är på väg ner bakom träden.

Lelle lär Miranda hur en haspelrulle fungerar. Hon har bara kastat med vanlig rulle innan.

Jag njuter i solen vid Lumsen.

Lelle spanar ut över sjön.

Miranda, som oftast är på bra humör när hon är ute och campar.

Husvagnsplatsen på lite avstånd. Det finns ett väldigt fint ställe att stå gratis på, en liten bit från sjön. Det finns ved, dass, eldstäder och en gammal vattenpump.

Våran plats. I husen som syns i bakgrunden går det att övernatta. En bit bakom dem ligger sjön.

Husvagn, blåbärsris och tallskog.

Vid campingen finns också en kolarkoja.

Utsikt från dasset. I bakgrunden kan man se sjön. Vitsippor är vackert att titta på när man sitter på toa.

Den här huggormen lekte Olivia med. Vi stoppade i henne betapred i förebyggande syfte och ringde jourhavande veterinär. Hon skrämde oss rejält, det lilla kattskrället. Det verkar inte som att hon blev biten, i alla fall.

Usch! Precis innan katten hittade ormen så hade Miranda och ungarna från grannhusvagnarna sprungit omkring och lekt i riset. Tur att ingen blev biten.

Skräddartorpsån, uppströms. Här finns det bäcköring. Förut var det catch-and-release-fiske i ån, nu vet jag inte hur det är.

Skräddartorpsån, nedströms. Den mynnar i Lumsen precis bakom hörnet.

Hedströmmen, nedströms. Vi hittade en ny husvagnsplats där, som vi måste prova någon gång.

Hedströmmen, uppströms.

Min askkopp måste också få vara med på bild.

Idag upptäckte jag att den planerade resan till treriksröset inte blir av.

Nu när vi för en gångs skull har hela tre veckor semster samtidigt, och det passade in så att Miranda skulle vara med oss just de veckorna, spricker planerna på grund av katten. Och katten måste ju följa med, det är ju våran husvagnsmisse. Förra året var hon både i Strömsund och på Öland, så hon börjar bli ganska berest för att vara 3,5 år och katt.

För att ta sig till treriksröset måste man åka en bit på finska sidan av gränsen, och då måste katten vara vaccinerad mot rabies. Sagt och gjort, jag ringde till veterinären idag för att boka tid. Det skulle inte vara några problem med det, trodde jag i min enfald.

Djuret måste vara id-märkt, det hade vi tänkt passa på att göra ändå, så det är inga problem.  Vaccinationen däremot tar visst väldigt lång tid.

1. Spruta nummer 1.
2. Vänta fyra veckor.
3. Spruta nummer 2.
4. Vänta 120 dagar.
5. Blodprov, där de kollar efter antikroppar.

Om allt detta är ok får katten ett eget pass. Det innebär att vi inte kommer iväg förrän i mitten av oktober, och då har vi ju ingen semester. Dålig planering av mig, men jag trodde att det bara var att spruta in vaccinet och så skulle det vara klart sedan.

Vi får väl åka dit nästa år i stället då.

Och försöka hitta på något annat resmål.

Så var det dags för en husvagnsfärd igen. Den här gången hamnade vi i Långtjärnarna, ca 2 mil söder om Ludvika, mot Malingsbohållet. Miranda var hos sin mamma, men katten fick följa med i alla fall.

Vädret var väl inte det bästa, men det var åtminstone uppehåll nästan hela tiden. På söndagen, när vi skulle åka hem, tittade solen fram.

Vi fiskade nästan hela tiden, i alla tre sjöarna. På torsdagen fick jag 4 regnbågar, men sedan var det stendött. Jag leder i alla fall årets fisketävling över Lelle. Nu har vi fisk i frysen så vi klarar oss ett tag, men visst hade det varit kul om det hade nappat lite bättre resten av helgen också.

Ja ja, så var det med det. Här kommer helgens bilder.

Vi hittade en bra plats att ställa husvagnen på. Det var massor av folk där när vi kom på onsdagen, och fler blev det. Som mest stog det nog över 20 husvagnar och husbilar bland träden.

Husvagnen, bilen, flera husvagnar. Allra längst bort kan man se en liten skymt av Mellan Långtjärn, om man vet vart man ska titta.

Jag poserar i det tillfälliga solskenet vid Nedre Långtjärn.

Jag provar mitt nyinköpta myggnät vid Övre Långtjärn.

Övre Långtjärn

Övre Långtjärn

Övre Långtjärn

Övre Långtjärn

Övre Långtjärn

Övre Långtjärn. Lelle har inte gett upp hoppet ännu.

Matlagning vid Övre Långtjärn. Ravioli kokt direkt i burken, som äts med nytäljda träpinnar. Supergott efter en dags fiskande.

Mellan Långtjärn

Mellan Långtjärn

Mellan Långtjärn

Mellan Långtjärn

Mellan Långtjärn

Mellan Långtjärn. En ordentlig regnskur.

Mellan Långtjärn. En stor gran som ville vara med på kort.

Nedre Långtjärn

Nedre Långtjärn

Nedre Långtjärn. En liten regnbåge på knappt 2,5 hg. Eftersom den hade svalt kroken så ordentligt gick det inte att släppa tillbaka den heller. Stackars liten.

Nedre Långtjärn. Solnedgång, kastmete, pilsner och fågelkvitter. Kan det bli så mycket bättre än så?

Nedre Långtjärn, solnedgång

Nedre Långtjärn, solnedgång

Olivia på äventyr.

Olivia spanar efter insekter bland lingonris och granar.

Olivia går på plankan.

Trött husvagnsmisse.

Hopkurad på ryggstödet, bland gardiner och annat skoj.

En utslagen hjältinna. Olivia efter en dag i skogen.

Nu har vi kommit hem igen, efter våran helg i Dalarna.

Det är kul att komma dit, eftersom vi inte är där så ofta, men det är skönt att komma hem och rå sig själv igen. Det är folk, ungar och hund överallt hela tiden, liv och rörelse, och så saknar jag min säng när jag är borta. Jag kanske får lov att skaffa mig en obekvämare säng här hemma… Här är det tyst och lugnt för det mesta, Miranda kommer mest in och äter och gör läxor, sedan försvinner hon ut på gården igen.

Begravningen gick bättre än väntat. Jag trodde att Miranda skulle gråta floder, alternativt sitta och skruva på sig och fråga när vi kunde åka därifrån. Hon gjorde ingenting av det. Hon satt lugnt och stilla och lyssnade på prästen, tittade lite på kistan och blommorna, och grät lite stilla.

Mirandas största bekymmer var att när de hade sänkt ner kistan i jorden, och hon skulle kasta sin blomma på den, så gled blomman ner från kistan och hamnade på sidan om. Det tyckte hon var lite pinsamt, men det gick över ganska fort.

När vi var och åt smörgåstårta och vanlig tårta efter begravningen, upptäckte hon en ny favorit: mandarinklyftor på burk. Då försvann alla bekymmer. Vi fick åka in på affären och köpa några burkar. En åt hon upp på en gång, en sparade hon till konservförrådet i husvagnen.

Ungar.

På lördag är det dags att begrava karlns morfar.

Lilltjejen har inte pratat så mycket om varken gamla morfar Tors död eller om begravningen tidigare, men igår började frågorna komma. Hon har väl tänkt på det för sig själv ett tag, kan jag tro.

Hon hade hört i skolan att några begravs i kistor, och att några eldas upp. Det var just det som var det viktiga: hur det går till att elda upp en människa, och allt däromkring. Sagt och gjort, jag fick förklara i detalj, vartefter 9-åringen frågade vidare, hur en kremering och en urnsänkning går till.

Jag har alltid tyckt att det är fel att ljuga för ungarna om de frågar om något, även om ämnet är svårt, så jag svarade så ärligt jag kunde, på ett sätt som jag tror att hon tog till sig utan att tycka att det var otäckt. Det är inte alltid lätt att svara på alla frågor, men vad 17 ska man göra? Det verkade som att hon blev nöjd med svaren i alla fall, och det är det viktigaste.

Själva begravningen ser hon fram emot. Hon har ju varit på en förut, och den var ganska spännande, fast det var en massa folk som grät, säger hon. Fina kläder fick man ju ha också. Den här gången får man ju dessutom träffa farmor, farfar och kusinerna också, som hon inte har träffat sedan i julas. Jag misstänker att det förväntansfulla försvinner ju närmare kyrkan vi kommer.

Den tiden, den sorgen. Tack vare våra samtal är hon i alla fall inte rädd. Dessutom litar hon på att det vi säger stämmer, eftersom vi svarar ärligt (men på hennes nivå) även när frågorna är svåra.

I övrigt tycker jag att det är helt ok att ta med sig ungarna på begravningar, oavsett ålder.

Idag såg jag gröna björklöv utanför mitt hus, för första gången i år. Sommaren är äntligen på gång!

En annan sak som jag blev glad över idag är att min andhona är tillbaka. Vi har haft ett andpar här på innergården, mitt i stan. Paret har besökt oss i ett par år, trots att det bara är några hundra meter till en park med en å, där de har massor av andkompisar.

För en vecka sedan försvann honan, och den stackars hanen har stått mitt på gräsmattan och skrikit varje kväll. Jag trodde att honan var död, men det var hon tydligen inte.

Nu hoppas jag bara att föräldrarna börjar hålla ordning på sina ungar, allt från 3-års ålder till över moppeålder, så att de slutar jaga de stackars änderna, och att de slutar kasta sten och annat skräp på dem. Jag vill ha mina änder kvar på gården, även om det säkert skulle vara bättre för dem att flytta till ån.

Obs! Det är inte jag som har tagit bilden. Vi har tyvärr inget vatten på gården.

Så var det överstökat, shoppandet inför lördagens begravning.

Till lill-tjejen hittade vi en vit klänning i glansigt material. Den hade ett svart skärp och svarta blombroderier. Med svarta leggings och en svart kofta blir det bra, tror jag. Karln köpte sig en ny skjorta dagen till ära.

Efter att ha provat jag vet inte hur många toppar, gav jag upp. Jag började med storlek large, och arbetade mig upp till xxl, men när även de plaggen kändes som korvskinn så var det liksom ingen mening att fortsätta längre. Och jag är inte ens tjock, möjligtvis lite överviktig, eftersom jag tycker väldigt mycket om god mat, pilsner, coca cola, chips och andra nödvändigheter, men jag är inte tjock. (Jag väger för tillfället 68 kg.) Hur 17 handlar de som verkligen är tjocka kläder? Inte underligt att tonårstjejerna blir anorektiker.

Det skulle vara kul att veta hur de som märker kläder tänker. Ta Kapp Ahl till exempel. Om inte jag som är lite större än normalbyggd kommer i xxl, hur har de då tänkt? Måste man handla från deras XLNT-koncept, där allt hänger som om jag skulle ha trätt på mig ett påslakan? Det kanske är dags att jag lär mig att sy?

Till slut hamnade vi på Din Sko, där det visade sig att min skostorlek är ganska onormal. Ett par dyra skor i storlek 39 var för små, så jag köpte ett par i storlek 37, pris 100:-, på barnavdelningen i stället. De var alldeles lagom. Jag hittade dessutom ett par i storlek 38, även dem för 100:-.

Sammanfattningsvis har jag 36, 37, 38, 39 och 40 i skostorlek, och ligger någonstans mellan xxl och xlnt i klädstorlek. Fast på jobb-t-shirten har jag medium, tror jag. Att det ska vara så jäkla svårt för klädtillverkarna att bestämma sig för hur stor jag är.

Här kommer några bilder från den sjö som mitt jobb arrenderar. Bilderna är tagna den 20/4 2008.

Den stolta, 9-åriga storfiskaren. Här poserar hon med regnbåge nummer 1.

Miranda får fisk igen! Två regnbågar drog hon upp.

Vackra färger på våren.

Björkarna i bakgrunden börjar skimra lite i lila.

Sjön låg alldeles blank nästan hela tiden.

Mitt spö stod alldeles för mycket stilla, det rörde sig knappt någonting. En fin regnbåge på 1 kg fick jag i alla fall. Det viktigaste var att Miranda fick fisk.