Barn och begravningar
På lördag är det dags att begrava karlns morfar.
Lilltjejen har inte pratat så mycket om varken gamla morfar Tors död eller om begravningen tidigare, men igår började frågorna komma. Hon har väl tänkt på det för sig själv ett tag, kan jag tro.
Hon hade hört i skolan att några begravs i kistor, och att några eldas upp. Det var just det som var det viktiga: hur det går till att elda upp en människa, och allt däromkring. Sagt och gjort, jag fick förklara i detalj, vartefter 9-åringen frågade vidare, hur en kremering och en urnsänkning går till.
Jag har alltid tyckt att det är fel att ljuga för ungarna om de frågar om något, även om ämnet är svårt, så jag svarade så ärligt jag kunde, på ett sätt som jag tror att hon tog till sig utan att tycka att det var otäckt. Det är inte alltid lätt att svara på alla frågor, men vad 17 ska man göra? Det verkade som att hon blev nöjd med svaren i alla fall, och det är det viktigaste.
Själva begravningen ser hon fram emot. Hon har ju varit på en förut, och den var ganska spännande, fast det var en massa folk som grät, säger hon. Fina kläder fick man ju ha också. Den här gången får man ju dessutom träffa farmor, farfar och kusinerna också, som hon inte har träffat sedan i julas. Jag misstänker att det förväntansfulla försvinner ju närmare kyrkan vi kommer.
Den tiden, den sorgen. Tack vare våra samtal är hon i alla fall inte rädd. Dessutom litar hon på att det vi säger stämmer, eftersom vi svarar ärligt (men på hennes nivå) även när frågorna är svåra.
I övrigt tycker jag att det är helt ok att ta med sig ungarna på begravningar, oavsett ålder.
Begravning, shopping och övervikt
Så var det överstökat, shoppandet inför lördagens begravning.
Till lill-tjejen hittade vi en vit klänning i glansigt material. Den hade ett svart skärp och svarta blombroderier. Med svarta leggings och en svart kofta blir det bra, tror jag. Karln köpte sig en ny skjorta dagen till ära.
Efter att ha provat jag vet inte hur många toppar, gav jag upp. Jag började med storlek large, och arbetade mig upp till xxl, men när även de plaggen kändes som korvskinn så var det liksom ingen mening att fortsätta längre. Och jag är inte ens tjock, möjligtvis lite överviktig, eftersom jag tycker väldigt mycket om god mat, pilsner, coca cola, chips och andra nödvändigheter, men jag är inte tjock. (Jag väger för tillfället 68 kg.) Hur 17 handlar de som verkligen är tjocka kläder? Inte underligt att tonårstjejerna blir anorektiker.
Det skulle vara kul att veta hur de som märker kläder tänker. Ta Kapp Ahl till exempel. Om inte jag som är lite större än normalbyggd kommer i xxl, hur har de då tänkt? Måste man handla från deras XLNT-koncept, där allt hänger som om jag skulle ha trätt på mig ett påslakan? Det kanske är dags att jag lär mig att sy?
Till slut hamnade vi på Din Sko, där det visade sig att min skostorlek är ganska onormal. Ett par dyra skor i storlek 39 var för små, så jag köpte ett par i storlek 37, pris 100:-, på barnavdelningen i stället. De var alldeles lagom. Jag hittade dessutom ett par i storlek 38, även dem för 100:-.
Sammanfattningsvis har jag 36, 37, 38, 39 och 40 i skostorlek, och ligger någonstans mellan xxl och xlnt i klädstorlek. Fast på jobb-t-shirten har jag medium, tror jag. Att det ska vara så jäkla svårt för klädtillverkarna att bestämma sig för hur stor jag är.
Fan vad skönt att vara rik
Idag gick våran tvättmaskin sönder, den som var så bra när vi tog över den från farsan. Det visade sig att den inte var ett dugg bättre än den vi tog över från Lelles morfar. Nu har vi tröttnat på söndriga tvättmaskiner, så vi impulshandlade en ny. Bara sådär, utan att tänka.
Efter avklarat köp tänkte jag desto mer. Vi är faktiskt rika. Kanske inte på pengar, men på mycket annat. Visst har vi pengar så vi klarar oss, vi jobbar båda två, och tjänar rätt så bra för att vara vanliga arbetare. Vi har klarat oss på bra mycket mindre, innan jag fick jobb, och skulle kunna göra det igen.
Vi är i stort sett friska. Detsamma gäller släkt och vänner, så vitt vi vet. Det är rikedom. Lite små skavanker får man räkna med, en trasig minisk och en trött rygg kan man stå ut med.
Impulsivitet är också en sorts rikedom, som vi har gott om ibland. Man vet liksom aldrig vart det leder en, och det är skoj. Som på semestern, när vi svängde vänster för att vi inte tycker om Reinfeldt, och hamnade i Strömsund.
På sätt och vis kan man väl räkna min förvirring och tankspriddhet som en rikedom också. Det blir lite mer spänning och överraskningar i tillvaron om man packar tandborsten i kylväskan, ställer brödrosten i frysen osv. Man kan hitta nya saker varje dag, som man inte ens visste att man hade.
Vi har våran husvagn. Det gör att vi kan sitta ute i skogen och se och uppleva saker som många aldrig får vara med om. I våras satt jag och kastade små bitar av revbensspjäll till en räv, närmare och närmare mig, samtidigt som jag småpratade lite med den. Efter en timmes tålamod tog den en bit ur handen på mig, väldigt försiktigt. Vad vacker den var! Det skimrade både i ögonen och pälsen på min rävkompis.
Och alla dessa soluppgångar och solnedgångar! Jag har lyssnat på fåglar, hört två vargar yla mot varandra i varsitt berg i Dalarna, medan solen försvann och färgade en blank sjö alldeles rosa. Det är rikedom.
Jag kan säga vad jag tycker. Jag är inte särskilt rädd på det viset. Även om det blir fel ibland är det en rikedom. Dessutom kan jag skratta åt både det jag säger och gör om det blir pinsamt fel. Det är också skönt.
Egentligen finns det bara en sak jag vill ha mer av; fritid. Jag vill inte vara uppbunden av mina femdagarsveckor på fabriken. Jag vill vara fri att röra mig, sticka iväg en sväng när jag känner för det, sova på morgonen, vara uppe länge på kvällarna, och inte ha några tider att passa. Helgerna är alldeles för korta.
Sammanfattningsvis är jag en jäkligt rik person som har väldigt mycket, fast jag inte har så mycket pengar och fritid.
Men rik, det är jag.
Den nya tvättmaskinen ska inte betalas förrän nästa vecka, efter löningen. Vi fick den billigare, eftersom det var ett demoexemplar.
Först publicerad den 23/11 2007, i min gamla blogg på Aftonbladet
Rasister som SMYGER ner propaganda i brevlådan = fegt
I går kväll fick jag ett ovälkommet papper i brevlådan, strax efter kl 22.00. Papperet delades ut av Nationalsocialistisk front, som oroar sig för att yttrandefriheten håller på att försvinna. Nu vill de återinföra yttrandefriheten och avskaffa lagen om hets mot folkgrupp. De efterlyser även en debatt, och frågar sig om de styrande är rädda som inte vågar debattera.
Jag undrar vem som egentligen är rädd. Om dessa människor inte vore rädda, så hade det ju varit lämpligt att dela ut propagandan dagtid, i stället för att smyga omkring på kvällar och nätter. Om det är debatt de efterlyser, varför inte ställa sig på torget, vid bensinstationen eller en av de större matbutikerna, när de delar ut sin propaganda? Eller är det så, att de inte vågar stå för vad de tycker? Att de inte vågar visa vilka de är? Jag tror knappast att folk i allmänhet känner för att följa efter dem och börja debattera på nätterna, särskilt inte om man ska upp och jobba dagen efter. De förlorar säkert många tillfällen till debatt genom sitt fega tillvägagångssätt.
Angående yttrandefriheten, så har den så vitt jag vet aldrig avskaffats. I sådana fall skulle inte dessa människor tillåtas att sprida sin dynga. Yttrandefriheten är en av de viktigaste lagar vi har, men det är också viktigt att inte tillåta diskriminering. Oavsett om det gäller kön, nationalitet, ursprung, sexuell läggning eller handikapp. Alla lagar går tyvärr att utnyttja, så även den om yttrandefrihet. Därför har vi bland annat lagen hets mot folkgrupp, för att kunna skydda minoritetsgrupper i samhället.
Diskriminering kan aldrig vara rätt! NSF beklagar sig över att en av deras medlemmar blev fälld för hets mot folkgrupp, efter att han hade sagt ”Jag tror inte jag är ensam om att må dåligt när svenska tjejer våldtas av invandrarhorder”. Jag är säkert inte ensam om att må dåligt av våldtäkter över huvud taget, oavsett offtrets eller förövarens härstamning. I ett våldtäktsfall är väl nationaliteten av underordnad betydelse? Det är liksom lika illa oavsett.
Samme man har också blivit dömd för att ha publicerat forskning som visar på olika IQ hos olika raser. Nu tror jag ju inte att det var raser forskningen handlade om, de flesta människor har väl förhoppningsvis högre IQ än både fiskmåsar, kossor och daggmaskar. Det han menade var nog olika IQ hos olika folkgrupper. Hur kan man mäta det? Vem kan avgöra om exempelvis en afrikansk ökennomad, som aldrig har sett vår typ av civilisation, har högre eller lägre IQ? Om vi får samma förutsättningar, är vi nog ganska lika. Och jag tror inte att jag skulle leva särskilt länge om jag släpptes ut i öknen, där har nomaden en kunskap som överträffar min med hästlängder. Nomaden i sin tur har antagligen svårt att avgöra vilken färg det ska vara på trafikljusen när han ska gå över gatan, om vi flyttar honom hit. I alla fall tills någon talar om det för honom.
En annan person har har i en artikel påstått att samma argument som används för att legitimera homosexualitet, kan användas för att legitimera pedofili och nekrofili. Undrar vad han har för intresse av att legitimera det? Har han kanske någon sjuklig böjelse som han vill legalisera, månntro? Hur kan han annars komma på den tanken? Homosexualitet är ett kärleksfullt förhållande mellan två vuxna personer, som eventuellt leder till sex. Det finns ingen egentlig skillnad mot det förhållandet som jag har till min sambo (en man). Det finns inget som helst tvång. Allt sker som en överenskommelse mellan två vuxna människor, som visar varandra sin kärlek. Om tvång förekommer, klassas det som våldtäkt, oavsett personernas kön. Pedofili och nekrofili är däremot övergrepp, det handlar om tvång, våld och utnyttjande. Det har inget som helst med kärlek att göra. Hur man kan jämföra dessa saker är för mig absurt.
I går kväll fick jag ett ovälkommet papper i brevlådan, strax efter kl 22.00. Papperet delades ut av Nationalsocialistisk front, ett gäng fega människor som inte vågar visa vilka de är när de delar ut sin propaganda. De inväntar mörkret, och smyger omkring som små fega lortar.
Yttrandefrihet vill de ha. Så låt dem tala då! Låt folk se vilka de är och vad de går för! Folk i allmänhet är för smarta för att gå på deras skit. Låt dem tala, så länge de respekterar våra övriga lagar!
Och till alla rasister: sluta upp med ert fega smygande. Våga stå för vad ni är, era fega skitar!
Först publicerad den 23/4, i min gamla blogg på Aftonbladet
ND – Ge fan i 1:a maj
Detta stod att läsa i vår lokala nättidning, Magazin24, idag.
”KÖPING | Socialdemokraterna är irriterade – ser det som en provaktion
Ett politisk bråk är på väg att blossa upp i Köping inför första maj-firandet.
Två ansökningar om att hålla möte på Stora torget har nämligen inkommit, en från socialdemokraterna och den andra från nationaldemokraterna.
- Det här känns verkligen obehagligt, mörka krafter väljer att utnyttja arbetarrörelsens stora festdag, och för mig ser det ut som en ren provokation. Men Köpingsborna är tillräckligt kloka för att inte gå på deras propaganda, säger kommunalrådet Elizabeth Salomonsson till Bbl.
Nationaldemokraterna har bildat en lokalavdelning i Köping och vill gärna debattera med socialdemokraterna på första maj, något som Elizabeth inte tänker ställa upp på.
Polisen ska nu utreda om nationaldemokraternas möte inte kommer mynna ut i bråk, men som det ser ut nu så kommer det bli två möten på samma torg under samma dag.”
Merparten av dem som hade kommenterat artikeln, verkade ha mer eller mindre rasistiska åsikter, så jag kände mig tvungen att kommentera den jag också. Så här skrev jag:
”Jag förstår inte vad ND har på torget att göra på 1:a maj, som enligt tradition är arbetarrörelsens och fackförbundens dag.
Visst kan de få demonstrera och hålla torgmöten, så länge de håller sig till de lagar vi har, det kommer ju bara att visa att de inte har något vettigt att komma med, men de kan faktiskt välja någon av de andra 364 dagarna på året för att föra fram sin propaganda. 1:a maj handlar inte om nationalism, dagen handlar om solidaritet mellan arbetare i hela världen, oavsett nationalitet, religion, hudfärg eller kön.
ND är väl inte direkt kända för att sympatisera med några andra än sig själva, vare sig arbetare eller andra. Låt första maj vara arbetarnas dag, och hedra alla dem som stridit och till och med dött i kampen för ett rättvist samhälle, ett samhälle som är rättvist för alla människor.”
Jag är väldigt kluven till att låta dem hålla torgmöten, men min åsikt om att yttrandefriheten är så jäkla värdefull, gör att jag är beredd att låta dem tala. Jag tror dessutom att folk är smarta nog att förstå att det de säger bara är en massa dynga. Polisen bör dock stå beredd att ingripa så fort de säger något som kan ses som hets mot folkgrupp, oavsett om det gäller invandrare, handikappade, kvinnor eller sjuka.
Och ge för helvete fan i 1:a maj.
1:a maj är en dag som handlar om solidaritet mellan arbetare.
Först publicerad den 17/4 2007, i min gamla blogg på Aftonbladet
Dragspel och tolerans
I helgen var vi som jag skrev i föregående inlägg ute med husvagnen. När vi satt och fiskade i lugn och ro, vid 19-tiden på kvällen, började någon spela musik på väldigt hög volym, en bit bort.
OBS! De som campade vid oss var tysta, snälla, lugna och trevliga.
Är det någon som har hört ”Lilla vackra Anna”, ”Pärleporten” och ”Leende guldbruna ögon” på finska? Det har jag gjort. För den som inte har gjort det, kan jag tala om att det inte var särskilt trevligt, men det fick mig att fundera.
Vi är ofta ute med husvagnen på somrarna, ibland står vi mitt i skogen, alldeles ensamma, och ibland på platser med mera människor, oftast vid någon ädelfiskesjö.
Det brukar alltid vara någon i 55 – 70-årsåldern som drar fram ett dragspel och sjunger diverse konstiga låtar. Han / hon och dens bekanta skrålar med efter bästa förmåga, ju fullare de blir, desto värre låter det. Med jämna mellanrum försöker någon sjunga ”Helan går”, sedan går de och pissar mitt på en grusplan, på eldstaden, eller på någons förtält. De pissar aldrig på dass, av någon anledning.
När de har uträttat sina behov fortsätter de att sjunga om de där jäkla guldbruna ögonen igen. Detta kan hålla på fram till ett – två på nätterna, då de raglar in i sina husvagnar, vrålandes ”Deeääoooo!”.
Allt det här accepterar vi, för vi har lärt oss att vara toleranta. Det har vi blivit uppfostrade till, av människor från samma årskull som de pissande, vrålande, skrålande, dragspelande helgalkisarna, som åker ut och super, fiskar och beter sig som svin, för att sedan åka hem och sitta i sin perfekta värld av självgodhet, och beklaga sig över dagens ungdom.
Tänk om vi skulle vända på steken nästa gång vi åker ut och fiskar ädelfisk? Om vi skulle ta och släpa ut stora bergsprängaren, spela lite Rammstein, Flogging Molly, Social Distortion, Ebba Grön, Clash, eller något annat som vi tycker är bra. När vi är riktigt fulla skrålar vi med så högt och så falskt vi kan, sedan kryper vi runt mellan de andras husvagnar och spyr lite grann, under tiden som vi gör en liten rännil av piss efter oss.
Under vår vingliga färd kan vi dessutom sjunga ”Jag har aldrig vart på snusen, aldrig rökit en cigarr, halleluja”. Då kanske de sätter sina leende guldbruna ögon i halsen, eller tappar sina jäkla dragspel i eldstaden. Det skulle nog ge samma effekt om vi spelade något från RIX FM, men deras musik gillar inte jag heller, så då får ju jag med lida.
Tänk vad upprörda de skulle bli! De skulle aldrig tolerera att någon som är yngre än 55 – 60 år betedde sig så som de själva gör. Fy fan vilket hyckleri. Det är tur att inte alla 40-talister beter sig så.
REVOLUTION OCH HÖGLJUDDA PROTESTER!
Publicerat första gången den 10/4 2007, i min gamla blogg på Aftonbladet
Varför finns kungen?
Idag har jag varit i den kungliga huvudstaden. Eller nästan i alla fall. Jag var resesällskap åt sambon som har en trasig minisk i knät. Eftersom de inte har tid att fixa det här i Västmanland, blev han skickad till Nacka närsjukhus, 15 mil enkel resa. Detta tack vare vårdgarantin, som jag skriver om i nästa inlägg. Under tiden jag väntade på honom, kom jag att tänka på två saker.
Nr 1: Nacka är en mycket tråkig plats att befinna sig på.
Nr 2: Vad sjutton gör kungen för nytta egentligen?
Varför ska vi ha en kung? Är inte det ganska omodernt? Hur kan en människa födas till att vara mer värd än andra, födas med en titel, på 2000-talet? Dessutom kostar det en jäkla massa pengar. Slotten kan ju vara historiskt intressant att bevara, men det finns säkert en hel del människor med stor privat förmögenhet som kan göra det, så vi slipper ta av våra skattepengar. Stockholms slott skulle kunna göras om till museum, eller varför inte ett hotell?
Några kanske tycker att det är lite pittoreskt att ha en kung, och att han fungerar ungefär som en sevärdhet. Med rätt marknadsföring finns det många bättre sevärdheter än kungen i Sverige. Vi har våran natur, vi har teknik, vildmarksupplevelser, shopping, skärgården och diverse annat, det finns hur mycket som helst som skulle kunna locka hit turister. Det behöver vi ingen kung för.
Om vi behöver någon som ska representera Sverige i officiella sammanhang kan vi ju skicka statsministern. I och för sig kanske inte Reinfeldt är något att skryta över, men ändå, det borde inte vara så svårt att hitta en vettig representant. Vi skulle kunna nominera folk som har gjort något speciellt och bra, och sedan hålla representantsval, där vinnaren får representera Sverige i ett visst antal år. Det finns flera sätt att utse en representant för vårt land, så det behöver vi inte heller ha kungen till.
Det enda kungen betyder för mig, är att vissa i vårt samhälle fortfarande vill bevara ett system där några är mer värda än andra, inte genom sina handlingar, utan beroende på vilka föräldrar de har. Det är ett system som bygger på ojämlikhet och förtryck, där vissa föds med makt och andra måste slå sig blodiga för att få en liten gnutta medbestämmande. Det är ett system som jag vill krossa. Det är ett system som jag vill revolutionera mot.
Jag vill ha mer lika värde och färre kungligheter!
Jag vill ha frihet, jämlikhet och broder/systerskap!
NU!
Där ser man vad vårdgarantin kan ställa till med.
Först publicerad den 20/3 2007, i min gamla blogg på Aftonbladet
Mer stånd i riksdagshuset
Häromdagen satt jag och tänkte på det där med politiska partier. Jag räknar mig som partipolitiskt obunden, som det så fint heter, men jag är väldigt långt åt vänster. Någonstans mellan Vänsterpartiet och Socialistiska partiet, kanske.
Det var nog enklare förr, när man kunde välja parti utifrån vilken social status man hade eller vad man jobbade med. En verkstadsarbetare röstade på sossarna och en verkstadschef röstade på moderaterna. Det var inget att fundera på, det bara var så.
För en himla massa år sedan hade vi de fyra stånden i riksdagen. Det kanske skulle vara bättre om de infördes igen, fast med allmän rösträtt den här gången.
Den politiska evolutionen:
För länge sedan: de fyra stånden.
Adel: för dem med pengar och makt
Präster: för präster och andra religionsivrare
Borgare: för stadsbor, storbönder etc
Bönder: för resten av befolkningen, t ex arbetare, arbetslösa, fattiga osv
För 20 år sedan:
Moderaterna: för dem med pengar och makt
KDS: för präster och andra religionsivrare
Socialdemokraterna: för huvuddelen av befolkningen, t ex arbetare, arbetslösa, fattiga osv
VPK: samma som för sossarna, fast lite mer revolutionära, mera kampkänsla
Centerpartiet: för bönder
Nu:
Moderaterna: påstår sig vara ett arbetarparti. Problemet är att massan ska arbeta för minimilöner för att vissa ska få det bra. ”Mycket vill ha mest”-principen gäller. Får röster av dem med pengar och makt, grundlurade svenssons som gick på valfläsket, och förvirrade ungdomar, så kallade förstagångsväljare, som inte vet vad solidaritet betyder.
KD: för präster och andra religionsivrare. Vill bevara kärnfamiljen, förbjuda homosexuella att gifta sig och vara allmänt präktiga. Vet ofta vad som är bäst för dem som inte är riktigt lika präktiga och självgoda.
Folkpartiet: varför finns de? Någon som vet? Vill ha hårdare tag mot invandrare, kriminella och förstaklassare. Ordning och reda ska det vara.
Centerpartiet: för bönder.
Socialdemokraterna: för högavlönade, friska arbetare som bor i villa och vill leva ett lugnt och stilla liv, utan att behöva bekymra sig över att något ska förändras. Börjar komma allt närmre moderaternas politik. Många 40-talister röstar på dem av gammal vana och tradition.
Vänsterpartiet: har tagit över där sossarna försvann för 20 år sedan. Nu är det vänstern som för arbetarklassens talan eftersom sossarna har blivit moderater. Det finns fortfarande lite revolution kvar. Värnar om de små och de svaga, och om allas lika värde och rättigheter.
SD: för dem som är rädda för förändringar och kontakt mellan olika människor. Liknar sandlådekrigen som småungarna har: ”Det här är MIN spade!”, ”Mamma, han körde på min väg!” osv. Anhängarna är inte särskilt allmänbildade, därför slåss de hellre än diskuterar.
Så tycker jag, i alla fall.
Först publicerad den 18/3 2007, i min gamla blogg på Aftonbladet
70-talets villaungar vs lägenhetsungarna
När jag växte upp på 70-talet, var det en väldig segregering, inte mellan invandrare och svenskar, som det är nu, utan mellan vi barn som bodde i villa, och ungarna som bodde i miljonprogrammets lägenheter. (Jag bodde i en större stad då.)
Vi som bodde i villa fick höra att lägenhetsungarna var avkomman från sociala missfoster, som inte klarade av att ha en ordentlig ekonomi, som räckte för ett villaboende, föräldrarna var ofta alkisar, antingen bråkade de med varandra eller så var de skilda. Många gånger var pappan arbetslös. Min stora skräck, BARNAVÅRDSNÄMNDEN, var ofta i lägenheterna och tog med sig barn som föräldrarna inte kunde ta hand om. Ungarna var dessutom ofta så kallade problembarn i skolan.
Lägenhetsungarna ställde ofta till bråk. De var tuffa, kunde en massa svordomar och var inte rädda för att slåss. För det mesta slog de oss oskyldiga villaungar, helt oprovocerat. Vi gjorde aldrig något mot dem (=ironi, om någon missade det).
Detta är den människosyn som jag och mina grannungar i villakvarteret växte upp med. Man kan väl säga att historien upprepar sig, men att målen för segregationen varierar.
Först publicerad den 13/3 2007, i min gamla blogg på Aftonbladet
Punk
Nu har jag funderat igen, jag har väl läst eller hört något som har fått snurr på de små hjärncellerna.
Vad är punk och vad är det inte? Green day, offspring, blink och alla de där banden är inte punk. Det kanske finns några förvirrade tonåringar som har gått på deras skivbolags marknadsföring, men punk är det inte. Möjligtvis kan jag gå med på att kalla dem för rockband som har hämtat influenser från punken, men inget annat.
Jag har sett reklam i tidningar för punkkläder, punksmycken och punkfrisyrer. Vad 17 är det för något? Punk har inte ett dugg med vare sig kläder, smycken eller frisyr att göra. Detta är bara attribut som användes för att väcka uppmärksamhet, när det inte går på något annat sätt. Det folk tycker är hemskt och ser förskräckligt ut reagerar de på, och samtidigt kanske de lyssnar. Det är också en markering att man tar avstånd från etablisemangets likriktade värld.
Punk är attityd, vilja, envishet och åsikter. Man vill förändra det som inte är bra. Till skillnad från hippisarna som ville förändra med hjälp av blommor och kärlek, vill man förändra genom kamp, man vill slåss för sin sak (inte nödvändigtvis handgripligen) och göra sin röst hörd. Man har en vilja att göra något själv, när ingen annan gör något åt en. Man står upp mot orättvisor, och säger vad man tycker, även om man är rädd.
Det viktigaste för mig är att man tycker något över huvud taget. Att man försöker bilda sig en åsikt och sedan står för den, så länge som man tror på den själv. Det måste ju också gå att byta åsikt. Att man inte håller käften är också viktigt. Och att folk bedöms efter sina handlingar, inte efter vilket område de är uppväxta i och vilka föräldrar de råkar ha.
Punk är en livsstil, inte ett mode eller en musiksmak!
Punk är uppror! Mot etablisemanget, mot stelheten i samhället, mot likriktningen, mot orättvisorna, mot att vissa inte har råd att äta ordentligt och så vidare, och så vidare. Punk är att inte sitta stilla, tacka och ta emot, och vara nöjd med ingenting. Punken är levande.
I och för sig halkade jag in i punken via musiken, jag hade en fadder när jag gick i tredje klass, hon gick i femman tror jag, hon hade en äldre bror som dyrkade Ebba Grön och Clash. Givetvis ville vi också vara med, så jag antar att musik kan vara en inkörsport till punken. Detta måste ha varit runt 1980, när jag var 10 år, så jag var väl inte så stöddig ännu, men jag var på god väg. Och jag har aldrig växt ifrån det.
Först publicerad i min gamla blogg på Aftonbldet, 28/2 2007
