Helens blogg

Så var det överstökat, shoppandet inför lördagens begravning.

Till lill-tjejen hittade vi en vit klänning i glansigt material. Den hade ett svart skärp och svarta blombroderier. Med svarta leggings och en svart kofta blir det bra, tror jag. Karln köpte sig en ny skjorta dagen till ära.

Efter att ha provat jag vet inte hur många toppar, gav jag upp. Jag började med storlek large, och arbetade mig upp till xxl, men när även de plaggen kändes som korvskinn så var det liksom ingen mening att fortsätta längre. Och jag är inte ens tjock, möjligtvis lite överviktig, eftersom jag tycker väldigt mycket om god mat, pilsner, coca cola, chips och andra nödvändigheter, men jag är inte tjock. (Jag väger för tillfället 68 kg.) Hur 17 handlar de som verkligen är tjocka kläder? Inte underligt att tonårstjejerna blir anorektiker.

Det skulle vara kul att veta hur de som märker kläder tänker. Ta Kapp Ahl till exempel. Om inte jag som är lite större än normalbyggd kommer i xxl, hur har de då tänkt? Måste man handla från deras XLNT-koncept, där allt hänger som om jag skulle ha trätt på mig ett påslakan? Det kanske är dags att jag lär mig att sy?

Till slut hamnade vi på Din Sko, där det visade sig att min skostorlek är ganska onormal. Ett par dyra skor i storlek 39 var för små, så jag köpte ett par i storlek 37, pris 100:-, på barnavdelningen i stället. De var alldeles lagom. Jag hittade dessutom ett par i storlek 38, även dem för 100:-.

Sammanfattningsvis har jag 36, 37, 38, 39 och 40 i skostorlek, och ligger någonstans mellan xxl och xlnt i klädstorlek. Fast på jobb-t-shirten har jag medium, tror jag. Att det ska vara så jäkla svårt för klädtillverkarna att bestämma sig för hur stor jag är.