Helens blogg

Nu har jag funderat igen, jag har väl läst eller hört något som har fått snurr på de små hjärncellerna.

Vad är punk och vad är det inte? Green day, offspring, blink och alla de där banden är inte punk. Det kanske finns några förvirrade tonåringar som har gått på deras skivbolags marknadsföring, men punk är det inte. Möjligtvis kan jag gå med på att kalla dem för rockband som har hämtat influenser från punken, men inget annat.

Jag har sett reklam i tidningar för punkkläder, punksmycken och punkfrisyrer. Vad 17 är det för något? Punk har inte ett dugg med vare sig kläder, smycken eller frisyr att göra. Detta är bara attribut som användes för att väcka uppmärksamhet, när det inte går på något annat sätt. Det folk tycker är hemskt och ser förskräckligt ut reagerar de på, och samtidigt kanske de lyssnar. Det är också en markering att man tar avstånd från etablisemangets likriktade värld.

Punk är attityd, vilja, envishet och åsikter. Man vill förändra det som inte är bra. Till skillnad från hippisarna som ville förändra med hjälp av blommor och kärlek, vill man förändra genom kamp, man vill slåss för sin sak (inte nödvändigtvis handgripligen) och göra sin röst hörd. Man har en vilja att göra något själv, när ingen annan gör något åt en. Man står upp mot orättvisor, och säger vad man tycker, även om man är rädd.

Det viktigaste för mig är att man tycker något över huvud taget. Att man försöker bilda sig en åsikt och sedan står för den, så länge som man tror på den själv. Det måste ju också gå att byta åsikt. Att man inte håller käften är också viktigt. Och att folk bedöms efter sina handlingar, inte efter vilket område de är uppväxta i och vilka föräldrar de råkar ha.

Punk är en livsstil, inte ett mode eller en musiksmak!

Punk är uppror! Mot etablisemanget, mot stelheten i samhället, mot likriktningen, mot orättvisorna, mot att vissa inte har råd att äta ordentligt och så vidare, och så vidare. Punk är att inte sitta stilla, tacka och ta emot, och vara nöjd med ingenting. Punken är levande.

I och för sig halkade jag in i punken via musiken, jag hade en fadder när jag gick i tredje klass, hon gick i femman tror jag, hon hade en äldre bror som dyrkade Ebba Grön och Clash. Givetvis ville vi också vara med, så jag antar att musik kan vara en inkörsport till punken. Detta måste ha varit runt 1980, när jag var 10  år, så jag var väl inte så stöddig ännu, men jag var på god väg. Och jag har aldrig växt ifrån det.

Först publicerad i min gamla blogg på Aftonbldet, 28/2 2007