Helens blogg

Idag gick våran tvättmaskin sönder, den som var så bra när vi tog över den från farsan. Det visade sig att den inte var ett dugg bättre än den vi tog över från Lelles morfar. Nu har vi tröttnat på söndriga tvättmaskiner, så vi impulshandlade en ny. Bara sådär, utan att tänka.

Efter avklarat köp tänkte jag desto mer. Vi är faktiskt rika. Kanske inte på pengar, men på mycket annat. Visst har vi pengar så vi klarar oss, vi jobbar båda två, och tjänar rätt så bra för att vara vanliga arbetare. Vi har klarat oss på bra mycket mindre, innan jag fick jobb, och skulle kunna göra det igen.

Vi är i stort sett friska. Detsamma gäller släkt och vänner, så vitt vi vet. Det är rikedom. Lite små skavanker får man räkna med, en trasig minisk och en trött rygg kan man stå ut med.

Impulsivitet är också en sorts rikedom, som vi har gott om ibland. Man vet liksom aldrig vart det leder en, och det är skoj. Som på semestern, när vi svängde vänster för att vi inte tycker om Reinfeldt, och hamnade i Strömsund.

På sätt och vis kan man väl räkna min förvirring och tankspriddhet som en rikedom också. Det blir lite mer spänning och överraskningar i tillvaron om man packar tandborsten i kylväskan, ställer brödrosten i frysen osv. Man kan hitta nya saker varje dag, som man inte ens visste att man hade.

Vi har våran husvagn. Det gör att vi kan sitta ute i skogen och se och uppleva saker som många aldrig får vara med om. I våras satt jag och kastade små bitar av revbensspjäll till en räv, närmare och närmare mig, samtidigt som jag småpratade lite med den. Efter en timmes tålamod tog den en bit ur handen på mig, väldigt försiktigt. Vad vacker den var! Det skimrade både i ögonen och pälsen på min rävkompis.

Och alla dessa soluppgångar och solnedgångar! Jag har lyssnat på fåglar, hört två vargar yla mot varandra i varsitt berg i Dalarna, medan solen försvann och färgade en blank sjö alldeles rosa. Det är rikedom.

Jag kan säga vad jag tycker. Jag är inte särskilt rädd på det viset. Även om det blir fel ibland är det en rikedom. Dessutom kan jag skratta åt både det jag säger och gör om det blir pinsamt fel. Det är också skönt.

Egentligen finns det bara en sak jag vill ha mer av; fritid. Jag vill inte vara uppbunden av mina femdagarsveckor på fabriken. Jag vill vara fri att röra mig, sticka iväg en sväng när jag känner för det, sova på morgonen, vara uppe länge på kvällarna, och inte ha några tider att passa. Helgerna är alldeles för korta.

Sammanfattningsvis är jag en jäkligt rik person som har väldigt mycket, fast jag inte har så mycket pengar och fritid.

Men rik, det är jag.

Den nya tvättmaskinen ska inte betalas förrän nästa vecka, efter löningen. Vi fick den billigare, eftersom det var ett demoexemplar.

Först publicerad den 23/11 2007, i min gamla blogg på Aftonbladet

I går kväll fick jag ett ovälkommet papper i brevlådan, strax efter kl 22.00. Papperet delades ut av Nationalsocialistisk front, som oroar sig för att yttrandefriheten håller på att försvinna. Nu vill de återinföra yttrandefriheten och avskaffa lagen om hets mot folkgrupp. De efterlyser även en debatt, och frågar sig om de styrande är rädda som inte vågar debattera.

Jag undrar vem som egentligen är rädd. Om dessa människor inte vore rädda, så hade det ju varit lämpligt att dela ut propagandan dagtid, i stället för att smyga omkring på kvällar och nätter. Om det är debatt de efterlyser, varför inte ställa sig på torget, vid bensinstationen eller en av de större matbutikerna, när de delar ut sin propaganda? Eller är det så, att de inte vågar stå för vad de tycker? Att de inte vågar visa vilka de är? Jag tror knappast att folk i allmänhet känner för att följa efter dem och börja debattera på nätterna, särskilt inte om man ska upp och jobba dagen efter. De förlorar säkert många tillfällen till debatt genom sitt fega tillvägagångssätt.

Angående yttrandefriheten, så har den så vitt jag vet aldrig avskaffats. I sådana fall skulle inte dessa människor tillåtas att sprida sin dynga. Yttrandefriheten är en av de viktigaste lagar vi har, men det är också viktigt att inte tillåta diskriminering. Oavsett om det gäller kön, nationalitet, ursprung, sexuell läggning eller handikapp. Alla lagar går tyvärr att utnyttja, så även den om yttrandefrihet. Därför har vi bland annat lagen hets mot folkgrupp, för att kunna skydda minoritetsgrupper i samhället.

Diskriminering kan aldrig vara rätt! NSF beklagar sig över att en av deras medlemmar blev fälld för hets mot folkgrupp, efter att han hade sagt ”Jag tror inte jag är ensam om att må dåligt när svenska tjejer våldtas av invandrarhorder”. Jag är säkert inte ensam om att må dåligt av våldtäkter över huvud taget, oavsett offtrets eller förövarens härstamning. I ett våldtäktsfall är väl nationaliteten av underordnad betydelse? Det är liksom lika illa oavsett.

Samme man har också blivit dömd för att ha publicerat forskning som visar på olika IQ hos olika raser. Nu tror jag ju inte att det var raser forskningen handlade om, de flesta människor har väl förhoppningsvis högre IQ än både fiskmåsar, kossor och daggmaskar. Det han menade var nog olika IQ hos olika folkgrupper. Hur kan man mäta det? Vem kan avgöra om exempelvis en afrikansk ökennomad, som aldrig har sett vår typ av civilisation, har högre eller lägre IQ? Om vi får samma förutsättningar, är vi nog ganska lika. Och jag tror inte att jag skulle leva särskilt länge om jag släpptes ut i öknen, där har nomaden en kunskap som överträffar min med hästlängder. Nomaden i sin tur har antagligen svårt att avgöra vilken färg det ska vara på trafikljusen när han ska gå över gatan, om vi flyttar honom hit. I alla fall tills någon talar om det för honom.

En annan person har har i en artikel påstått att samma argument som används för att legitimera homosexualitet, kan användas för att legitimera pedofili och nekrofili. Undrar vad han har för intresse av att legitimera det? Har han kanske någon sjuklig böjelse som han vill legalisera, månntro? Hur kan han annars komma på den tanken? Homosexualitet är ett kärleksfullt förhållande mellan två vuxna personer, som eventuellt leder till sex. Det finns ingen egentlig skillnad mot det förhållandet som jag har till min sambo (en man). Det finns inget som helst tvång. Allt sker som en överenskommelse mellan två vuxna människor, som visar varandra sin kärlek. Om tvång förekommer, klassas det som våldtäkt, oavsett personernas kön. Pedofili och nekrofili är däremot övergrepp, det handlar om tvång, våld och utnyttjande. Det har inget som helst med kärlek att göra. Hur man kan jämföra dessa saker är för mig absurt.

I går kväll fick jag ett ovälkommet papper i brevlådan, strax efter kl 22.00. Papperet delades ut av Nationalsocialistisk front, ett gäng fega människor som inte vågar visa vilka de är när de delar ut sin propaganda. De inväntar mörkret, och smyger omkring som små fega lortar.

Yttrandefrihet vill de ha. Så låt dem tala då! Låt folk se vilka de är och vad de går för! Folk i allmänhet är för smarta för att gå på deras skit. Låt dem tala, så länge de respekterar våra övriga lagar!

Och till alla rasister: sluta upp med ert fega smygande. Våga stå för vad ni är, era fega skitar!

Först publicerad den 23/4, i min gamla blogg på Aftonbladet

Detta stod att läsa i vår lokala nättidning, Magazin24, idag.

”KÖPING | Socialdemokraterna är irriterade – ser det som en provaktion

Ett politisk bråk är på väg att blossa upp i Köping inför första maj-firandet.
Två ansökningar om att hålla möte på Stora torget har nämligen inkommit, en från socialdemokraterna och den andra från nationaldemokraterna.
- Det här känns verkligen obehagligt, mörka krafter väljer att utnyttja arbetarrörelsens stora festdag, och för mig ser det ut som en ren provokation. Men Köpingsborna är tillräckligt kloka för att inte gå på deras propaganda, säger kommunalrådet Elizabeth Salomonsson till Bbl.

Nationaldemokraterna har bildat en lokalavdelning i Köping och vill gärna debattera med socialdemokraterna på första maj, något som Elizabeth inte tänker ställa upp på.

Polisen ska nu utreda om nationaldemokraternas möte inte kommer mynna ut i bråk, men som det ser ut nu så kommer det bli två möten på samma torg under samma dag.”

Merparten av dem som hade kommenterat artikeln, verkade ha mer eller mindre rasistiska åsikter, så jag kände mig tvungen att kommentera den jag också. Så här skrev jag:

”Jag förstår inte vad ND har på torget att göra på 1:a maj, som enligt tradition är arbetarrörelsens och fackförbundens dag.

Visst kan de få demonstrera och hålla torgmöten, så länge de håller sig till de lagar vi har, det kommer ju bara att visa att de inte har något vettigt att komma med, men de kan faktiskt välja någon av de andra 364 dagarna på året för att föra fram sin propaganda. 1:a maj handlar inte om nationalism, dagen handlar om solidaritet mellan arbetare i hela världen, oavsett nationalitet, religion, hudfärg eller kön.

ND är väl inte direkt kända för att sympatisera med några andra än sig själva, vare sig arbetare eller andra. Låt första maj vara arbetarnas dag, och hedra alla dem som stridit och till och med dött i kampen för ett rättvist samhälle, ett samhälle som är rättvist för alla människor.”

Jag är väldigt kluven till att låta dem hålla torgmöten, men min åsikt om att yttrandefriheten är så jäkla värdefull, gör att jag är beredd att låta dem tala. Jag tror dessutom att folk är smarta nog att förstå att det de säger bara är en massa dynga. Polisen bör dock stå beredd att ingripa så fort de säger något som kan ses som hets mot folkgrupp, oavsett om det gäller invandrare, handikappade, kvinnor eller sjuka.

Och ge för helvete fan i 1:a maj.

1:a maj är en dag som handlar om solidaritet mellan arbetare.

Först publicerad  den 17/4 2007, i min gamla blogg på Aftonbladet

Idag har jag varit i den kungliga huvudstaden. Eller nästan i alla fall. Jag var resesällskap åt sambon som har en trasig minisk i knät. Eftersom de inte har tid att fixa det här i Västmanland, blev han skickad till Nacka närsjukhus, 15 mil enkel resa. Detta tack vare vårdgarantin, som jag skriver om i nästa inlägg. Under tiden jag väntade på honom, kom jag att tänka på två saker.
Nr 1: Nacka är en mycket tråkig plats att befinna sig på.
Nr 2: Vad sjutton gör kungen för nytta egentligen?

Varför ska vi ha en kung? Är inte det ganska omodernt? Hur kan en människa födas till att vara mer värd än andra, födas med en titel, på 2000-talet? Dessutom kostar det en jäkla massa pengar. Slotten kan ju vara historiskt intressant att bevara, men det finns säkert en hel del människor med stor privat förmögenhet som kan göra det, så vi slipper ta av våra skattepengar. Stockholms slott skulle kunna göras om till museum, eller varför inte ett hotell?

Några kanske tycker att det är lite pittoreskt att ha en kung, och att han fungerar ungefär som en sevärdhet. Med rätt marknadsföring finns det många bättre sevärdheter än kungen i Sverige. Vi har våran natur, vi har teknik, vildmarksupplevelser, shopping, skärgården och diverse annat, det finns hur mycket som helst som skulle kunna locka hit turister. Det behöver vi ingen kung för.

Om vi behöver någon som ska representera Sverige i officiella sammanhang kan vi ju skicka statsministern. I och för sig kanske inte Reinfeldt är något att skryta över, men ändå, det borde inte vara så svårt att hitta en vettig representant. Vi skulle kunna nominera folk som har gjort något speciellt och bra, och sedan hålla representantsval, där vinnaren får representera Sverige i ett visst antal år. Det finns flera sätt att utse en representant för vårt land, så det behöver vi inte heller ha kungen till.

Det enda kungen betyder för mig, är att vissa i vårt samhälle fortfarande vill bevara ett system där några är mer värda än andra, inte genom sina handlingar, utan beroende på vilka föräldrar de har. Det är ett system som bygger på ojämlikhet och förtryck, där vissa föds med makt och andra måste slå sig blodiga för att få en liten gnutta medbestämmande. Det är ett system som jag vill krossa. Det är ett system som jag vill revolutionera mot.

Jag vill ha mer lika värde och färre kungligheter!
Jag vill ha frihet, jämlikhet och broder/systerskap!
NU!

Där ser man vad vårdgarantin kan ställa till med.

Först publicerad den 20/3 2007, i min gamla blogg på Aftonbladet

Häromdagen satt jag och tänkte på det där med politiska partier. Jag räknar mig som partipolitiskt obunden, som det så fint heter, men jag är väldigt långt åt vänster. Någonstans mellan Vänsterpartiet och Socialistiska partiet, kanske.

Det var nog enklare förr, när man kunde välja parti utifrån vilken social status man hade eller vad man jobbade med. En verkstadsarbetare röstade på sossarna och en verkstadschef röstade på moderaterna. Det var inget att fundera på, det bara var så.

För en himla massa år sedan hade vi de fyra stånden i riksdagen. Det kanske skulle vara bättre om de infördes igen, fast med allmän rösträtt den här gången.

Den politiska evolutionen:

För länge sedan: de fyra stånden.
Adel: för dem med pengar och makt
Präster: för präster och andra religionsivrare
Borgare: för stadsbor, storbönder etc
Bönder: för resten av befolkningen, t ex arbetare, arbetslösa, fattiga osv

För 20 år sedan:
Moderaterna: för dem med pengar och makt
KDS: för präster och andra religionsivrare
Socialdemokraterna: för huvuddelen av befolkningen, t ex arbetare, arbetslösa, fattiga osv
VPK: samma som för sossarna, fast lite mer revolutionära, mera kampkänsla
Centerpartiet: för bönder

Nu:
Moderaterna: påstår sig vara ett arbetarparti. Problemet är att massan ska arbeta för minimilöner för att vissa ska få det bra. ”Mycket vill ha mest”-principen gäller. Får röster av dem med pengar och makt, grundlurade svenssons som gick på valfläsket, och förvirrade ungdomar, så kallade förstagångsväljare, som inte vet vad solidaritet betyder.
KD: för präster och andra religionsivrare. Vill bevara kärnfamiljen, förbjuda homosexuella att gifta sig och vara allmänt präktiga. Vet ofta vad som är bäst för dem som inte är riktigt lika präktiga och självgoda.
Folkpartiet: varför finns de? Någon som vet? Vill ha hårdare tag mot invandrare, kriminella och förstaklassare. Ordning och reda ska det vara.
Centerpartiet: för bönder.
Socialdemokraterna: för högavlönade, friska arbetare som bor i villa och vill leva ett lugnt och stilla liv, utan att behöva bekymra sig över att något ska förändras. Börjar komma allt närmre moderaternas politik. Många 40-talister röstar på dem av gammal vana och tradition.
Vänsterpartiet: har tagit över där sossarna försvann för 20 år sedan. Nu är det vänstern som för arbetarklassens talan eftersom sossarna har blivit moderater. Det finns fortfarande lite revolution kvar. Värnar om de små och de svaga, och om allas lika värde och rättigheter.
SD: för dem som är rädda för förändringar och kontakt mellan olika människor. Liknar sandlådekrigen som småungarna har: ”Det här är MIN spade!”, ”Mamma, han körde på min väg!” osv. Anhängarna är inte särskilt allmänbildade, därför slåss de hellre än diskuterar.

Så tycker jag, i alla fall.

Först publicerad den 18/3 2007, i min gamla blogg på Aftonbladet